Vi tänkte, vi går där vi red för några årsen...
Hmm, var tog stigen vägen?
Resultatet blev genom snår, över åkrar, ned för bergstup (fick klamra oss fast i rötterna) över träskmarker, genomblöta fötter och lera "till knäna".
Två timmar och 12091 steg så var vi hemma.
Inget ont som inte har nåt gott med sig :)
Ni som känner till markerna, vi gick upp mot Nils-Ingvar, följde vägen rakt fram och kom ut vid Käril. Över stora vägen och in vid Dahlgrens. Det var där det blev fel första gången. Hamnade snett och fick efter en stund se golfen då var det första gärdet som fick korsas. Sen in bakom golfen och där försvann stigen ganska snart... Berg och träsk... Hittade en mycket vacker sjö där inne. Kom tillslut ut ovanför "Åke på lera" fick ta oss ner bakom hans nybygge och sen grusväg till Lilja där vi svängde mot havet. Över kyrkogården och hem.
Inget att rekommendera.
Det är nåt speciellt med att gå på kyrkogården, var där mycket som barn och fixande till okända gravar. Gravar som ingen skötte om. Fantiserade om vad som hänt med personen om låg begravd där. Säg nåt jag och Mia inte gjort...
Tänk när vi gick till ålderdomshemmet och lämnade presenter till dom gamla. Vi blev kompis med Blenda, en gammal tant med vitt hår. Minns att hon blev så glad av porslinskatten vi gav henne i present (vi packade in saker vi fick i lyckopåsarna vi köpt på Rabbalshedemarknad). Henne hälsade vi på många gånger.
Eller när vi tog med oss våra mammors brödpenslar och gick upp på Rapekullen och vidare till Källviksberget och letade hällristningar och fornminnen.
Jo, vi hittade både skelett (från fåglar förmodligen) och massa sten som hade varit vapen på stenåldern. Vi gick nog då i 2:an, för jag minns klassrummet där vi hade ett bord med saker från förr (och alla våra yxor, knivar, benkotor...).
Kerstin Ekborg, vår lärare, uppmutrade oss alltid.
Jag tror att hon måste varit världens bästa småskolelärare!
