Utanför satt arbetarna och demonstrerade hur tillverkningen går till med gamla redskap. En av männen höll föredrag om tillverkningsmetoden och gubbarna på golvet demonstrerade verktygen och handgreppen.
Inne i butiken finns mycket fint. Jag hittar en sten som avbildar Tuttankamon, som jag fastnar för.
Försäljaren vill ha 450 pund. Jag som varit ilandet några dagar har börjat lära mig hur man handlar. Jag ger han ett bud på 70.
Han ser chockad ut och skakar på huvudet.
Ok, säger jag och ställer tillbaks tuttan.
Han fortsätter, ger mig ett bättre pris säger han.
Nu skakar jag på huvudet. Och går vidare.
Han avvaktar.
Efter 5 minuter smyger han upp bakom mig i sin långa klänning och sitt stora skägg
300 it´s the last price.
Jag svarar inte. Går vidare. Han följer mig.
Jag vänder mig om och säger 100 take it or leave it.
Han kan inte säger han.
Ok, jag är klar.
Går mot dörren och just när jag tar i handtaget så stoppar han mig. Börjar igen…
Jag är stenhård, 100 eller inte.
Diskussionen blir inte så lång, han ger sig.
Jag får min farao för 100 pund alltså ca 130 svenska kronor. Inte speciellt billigt men ok.
När jag kommer på utsidan står bussen och väntar, fullsatt av trötta, svettiga turister.
Då flyger stenhuggarna på mig och ger mig massa oslipade stenar. En present säger dom. Jag vill inte ha dom och försöker ge tillbaks dom men det går inte.
Artigt lägger jag ner dom i väskan, iakttagen av hela bussen.
Då stäcker dom fram sina händer och skall ha pengar. Herregud! Hur orkar dom???
Jag har upp stenarna men dom ta inte emot dem, bussen väntar. Jag ta upp de mynt jag har och ger dem, det är inte tillräckligt säger dom.
Jag skakar på huvudet och tänker onda tankar.
”Slår” mig fri och går in i bussen.
Möts av ett jublande skratt. Vad köpte du för nåt fint? Hahaha…
Jag gav bort stenarna till några ungdomar som inte hade köpt nåt i butiken.
Och dom blev glada. Alltid nåt.
Så här tröttsamt är det att handla i Egypten.
Och hur man än bär sig åt så blir man lurad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar